Jag läser ur Profeten av Kahlil Gibran:

Då sade Almitra: ”Tala till oss om Kärleken.”
Han lyfte sitt huvud och såg på folket och en stillhet föll över dem. Med hög röst sade han:
Då kärleken kallar er, följ honom,
Fastän hans vägar är svåra och branta.
Och när hans vingar omsluter er, överlämna er då till honom,
Fastän svärdet som är dolt i vingarna kan såra er.
Och när han talar till er, tro honom,
Fastän hans röst kan lägga era drömmar i spillror, såsom nordanvinden ödelägger trädgården.

Ty liksom kärleken kröner er, skall han också korsfästa er.
Liksom han är till för er växt, så är han också till för er tuktan.
Liksom han stiger upp till er högsta höjd och smeker era spädaste grenar, som skälver i solen,
skall han nedstiga till era rötter och skaka dem där de klänger sig fast vid jorden.
Liksom sädeskärvar samlar han er till sig.
Han tröskar er för att göra er nakna.
Han siktar er för att skilja er från agnarna.
Han mal er tills ni blir vita.
Han knådar er tills ni blir smidiga;
Och sedan överlämnar han er till sin heliga eld på det att ni må bli heligt bröd till Guds heliga fest.
Allt detta skall kärleken göra med er för att ni skall lära känna ert hjärtas hemligheter, och i den kunskapen bli en del av Livets hjärta.

Men om ni i fruktan endast söker kärlekens frid och kärlekens njutning, då är det bättre att ni skyler er nakenhet och går bort från kärlekens tröskplats,
till ett liv utan årstiders växlingar, där ni skrattar men inte allt ert skratt och gråter men inte alla era tårar.

Kärleken giver intet utom sig själv och tager intet, utom från sig själv.
Kärleken äger icke, vill ej heller ägas; ty kärleken är nog för kärleken.
Då ni älskar skall ni inte säga: ”Gud är i mitt hjärta” utan snarare: ”Jag är i Guds hjärta.”
Tro ej att ni kan bestämma kärlekens väg, ty om kärleken finner er värdiga, bestämmer den er väg.
Kärleken har ingen annan önskan än att fullborda sig själv.

Men om ni älskar och inte förmår lämna era begär, låt detta bli er önskan:
Att smälta och bli som en porlande bäck, som sjunger sin melodi för natten.
Att lära känna smärtan av för stor ömhet.
Att bli sargad av sin egen insikt om kärleken.
Att blöda villigt och glatt.
Att vakna i gryningen med bevingat hjärta och tacka för en ny dag av kärlek.
Att vila i middagstimmen och begrunda kärlekens hänryckning.
Att vända hem med tacksamhet när aftonen är inne.
Och sedan somna med en bön för den älskade i hjärtat och en lovsång på läpparna.