I mitt liv just nu, i denna väntan, i vilan, för ett par dagar sedan, fick jag brev, från en kär släkting, som skrev ”Du kan väl höra av dig”. Orden vädjade till mig. Jag insåg att det var dags och fick plötsligt energi att skriva ett långt brev tillbaka.
Jag läste en artikel i tidningen i somras om att skriva brev, om kända brevväxlingar och annat och där stod det att brev mognar på vägen. Mognar på vägen… Visst. Så sant! Inte alls som mejl. Möjligen om de får ligga till sig då. Och vem skriver man för? Den som ska få brevet eller för sig själv, just för att få syn på det som är viktigt just då och få en anledning till att formulera sig?
Så idag fick jag ett annat brev. Inte från någon kär släkting eller någon vän. Nej. Från försäkringskassan kom det ett brev, om att jag inte är att betrakta som sjuk osv utan kan ta ett heltidsjobb omgående. Jag inser att vi är som på olika planeter. De har inte ens träffat mig. Jag har aldrig träffat dem. Och de har makt att bestämma sånt om mig, över mig. Jag har ingen makt alls då. Utom att jag fick chans att yttra mig. Så jag skrev ett brev. Igen. Jag fick en chans att formulera mig, känna efter. Få ut det som väcks, så det slipper snurra i huvudet på mig.
Och mitt liv – MITT liv fortsätter som förut, oavsett vad de tar för beslut, i väntan och vila. Och annat.
Jag har, trots allt, makten över mitt liv.