Det finns en del av mig som går vidare, jobbar på, fortsätter med livet, bara för att det ska vara så. Jag gråter mindre, är till synes gladare, mer grundad, ser mer framåt, gör mina saker, om än inte alltid helhjärtat. Och så finns det en annan del av mig som fortfarande sörjer, har ont och är arg. Jag var inte klar att bli lämnad så här helt utan kontakt med honom. Skulle jag för övrigt någonsin ha blivit klar? Det vet jag inte.
Att slänga ut granen, att säga adjö till min son och sonhustru, att lämna, att bli lämnad, väcker den där separationsångesten hos mig. En del avsked är för alltid. Kan kännas både hemskt och skönt. Hemskt att aldrig ses igen eller skönt att slippa se varandra igen. En del farväl är ett På återseende, om Gud så vill.
Kanske kommer saknaden alltid att finnas där, i längtan efter den älskade.

Att slänga ut granen är inte bara en enkel handling. Det kan vara symbol för så mycket mer. Och sen ligger det barr kvar lång, lång tid efteråt, som nu och då kan ge smärtsamma stick. Precis som kärlekssorg som finns kvar och som emellanåt smärtar till.
Och ibland är det inget mer. Bara slut på att ha en barrande gran hemma i vardagsrummet.