Jag ligger här i sängen i huset och funderar på min dag. Jag vill inte gå upp än. Jag ville helst sova vidare. Jag har huvudvärk. Behöver duscha. Äta frukost med. Hungrig. Ledsen. Arg? Tja… antagligen. Och jag har saker att göra som måste göras. Krav på förändringar ligger i luften. Inifrån och utifrån.
Jag tänker på ett ordspråk av något slag: ”Älska mig mest när jag förtjänar det minst, för då behöver jag det bäst.” Det är som jag känner det nu. Men vem ska älska mig? Jag? Jag! Och jag har en rädsla för att tappa ansiktet och jag håller masken och känner mig själv stelna. Usch! Att vara ensam är både på ont och gott. Beroende och oberoende med. Alla dessa sidor finns.
Ja ja, dagen är här. Handling är tankars fiende!!! Jag vill inte tänka mera nu! Jag vill vara min bästa vän och ta hand om mig på mitt bästa sätt och känna förtröstan i att allt ordnar sig till slut! Jag smeks av Händels musik ur The Chandos Anthems: ”Have mercy upon me O God” och andra stycken därifrån som alla baseras på ord ur Psaltaren. Det är en tröst att veta att inte bara jag brottas med inre och yttre konflikter. Sen får det bli musik med häftigare puls i att gå upp till. Sensuell och sexig musik! Liv!