Det finns anledning att bli arg emellanåt, har jag förstått. Även jag blir det. Fast… jag vill ju inte visa det. Men idag så vaknade jag nästan arg och hela dagen hade jag ilskan med mig och jag ville ha den där. Inte stoppa undan den, som jag brukar. Inte be om ursäkt heller för att jag var arg. Och sen på kvällen blev jag så himla arg för en sak och jag uttryckte det med. Mycket ovanligt av mig. Och jag kände obehaget innan och tänkte att det här får bära eller brista. Jag vågade riskera att vara arg, bestämde jag. Det handlade inte om den andra personen egentligen utan om mig ju! Och mitt!
Och sen ville jag be om ursäkt för det, men jag höll emot och ville inte kliva tillbaka ett enda steg. Nä!
Det gick några timmar av tråkighet och sånt. Jag surade och kurade. Sen tar den andre ett kliv fram och tar kontakt och så skönt att det händer och vi blir sams igen.
Och plötsligt får jag en bild av känslorna, hur de liksom flyger fram och tillbaka, glädje, skratt, sorg, lite gråt kanske, lust, sex, och då går det minsann att vandra emellan, för mig i alla fall. Och då har ilskan sin plats där med såklart. Att vara arg och morra en stund, bli sams, älska och skratta och sova och äta och andas och vara arg och bli sams och…
Mina erfarenheter av ilska har väl varit skrämmande långa och utdragna och tagit för mycket energi och skrämt mig totalt. Särskilt ilska som bärs i lång tid. Som samlas och hålls om.
Mina nya erfarenheter och behov av andra sätt att vara på, säger att allt förändras, som vågor som sköljer in på stranden, så kan känslorna också rulla in, som ett vågspel… ha ha… eller att som efter ett musikaliskt känslosamt läge, kommer ett annat. Tänk om radion bara spelade två sorters musik, t ex glad och sorgsen, så trist det vore i längden….Bli arg just nu, bli sams. Öva! Öva! Öva! Växla om. Skifta allteftersom. För allt är föränderligt. Allt!