I kväll fick jag en känning av ”den stora ensamheten” som säkert drabbar de flesta någon gång. Jag hade varit på Ikea med min före detta man och köpt min nya säng. Vi åkte hem och där fanns vår son på plats att hjälpa till att bära upp allt. Jättebra! Och så gick de. Direkt. Jag blev alltså ensam! Bara så! Och lika snabbt som de gick, kom den stora ensamheten till mig som sällskap. Sällskap, nå ja… det blev en påminnelse, ett ögonblicks klarseende om att jag lever ensam och att det faktiskt ibland också är skönt att få dela livet med någon annan. Jag saknar denne någon att leva med, även om jag oftast vill vara själv. Jag kände sorgen med över att livet är som det är. Nej just det, inte glädjen. Inte nu ikväll i alla fall. Kanske i morgon igen, när sängen är färdigmonterad och jag då kan sova gott i den, med eller utan sällskap, vilket som. Och också då känna mig nöjd med att jag både kan få hjälp och kan klara mig själv.