Jag har alltid denna separationsångest innan jag ska åka hem till min lägenhet. Vad är det jag inte kan få nog av här i mitt hus i Ådalen?
Att jag har en trädgård, det märks ju inte nu. Men snön som finns här, är min att skotta och göra gångar i, kliva i, leka i och göra spår i.
Jag har tre läsställen i vardagsrummet. Tre soffor att softa i. Hemma har jag ingen soffa. Dessutom finns två fåtöljer som jag mest tittar på. De är fina där de står i mitt vackra vardagsrum. Jag blir aldrig trött på att titta på helheten här. Och detaljerna. Och jag gör planer, jag ser dörrarna målade redan, sedan tio år tillbaka är de målade i en vacker grönskande färg. I min fantasi alltså.
När jag lagar mat, om jag lagar mat, då är det som mitt dockhus jag bor i och sköter om mitt hushålle. Som Lotta på Bråkmakargatan sa. Allt är överblickbart. Och jag älskar att baka här. Spisen är från huset Leif och jag byggde tillsammans 1984 i Stockholm.
Något ”tillsammans” finns det dock inte längre. Ja, det ska vara katten och jag i så fall. Vi hör ihop, i samma familj, sedan 1996. Han blir 14 år i april. Och han älskar också att vara här.
Ja så där är det överallt jag tittar. Minnen och vackert. Hårt arbete har danat huset och vi har värnat om det som går och har gått att spara. Och haft ett kreativt nyskapande där med. Nu är det jag som bestämmer vad som ska göras. Arbetstakten är låg. Det gör inget. Jag njuter av att vara här mest i alla fall. Och i morgon, suck, så måste jag åka hem.