Katten väcker mig varje natt. Han jamar som om han har ont, varje gång han behöver gå på lådan. Och i morse har han kräkts, tack och lov på golvet, inte på en matta. Nu sitter han här på bordet bredvid sängen och spinner. Så fort jag tittar på honom sträcker han fram ena tassen och jamar uppfordrande. ”Jag vill ha mat!” säger han. Eller ”Kela med mig nu!” Han har lärt sig att han kan jama och bli utsläppt på balkongen. Ibland står han vid ytterdörren, trots att han aldrig fått gå ut, nerför trapporna, mer än i sin transportlåda. Oftast sover han någonstans. Han har ett sovställe minst i varje rum, utom i hallen. Och så vill han leka med mig en gång om dagen ungefär, oftast på kvällskvisten. Han ser på tv ibland när det är djurprogram. Helst med lejon, katter och hundar. Apor går också bra att se på. Jag är oftast glad för att han finns här och håller mig sällskap. Men han kunde gärna sova hela natten, utan att väcka mig, tycker jag.