Det är söndag. Morgon eller förmiddag. Katten jamar fast han fått mat. Nu trampar han i sängen som kattungar som diar gör. Så han är väl rätt nöjd ändå i så fall… Solen skiner. Jag har inte varit ute särskilt mycket i värmen. Jag har gjort annat. Skrivit en ny sång och sjungit mina sånger. Jag har nog också trampat runt här hemma rätt nöjd, när jag tänker efter. Jag tycker det är märkligt med skrivandet. Mina sånger och dikter liksom säger till mig att nu är det dags att formulera tankarna och få form. Och jag bara måste skriva då. Går inte att skjuta upp till sen. Det är inga mängder av texter direkt. Men desto mer betvingande när de kommer. Och jag värderar inte vad som kommer utan tar liksom bara emot det som är. Förut när jag ville skriva en text, så ansträngde jag mig och tänkte hela tiden på vad platt det blev och dåligt och det blev inget alls. Nu blir det vad det blir. Och så blir jag rätt nöjd märkligt nog. Det är liksom mitt eget skapande. Ingen annans. Och sedan ska texterna mogna. Liksom falla på plats och orden ska vara lätta att säga och passa in i varandra. Någon vers kan flyttas eller en mening. Men det är finlir. Sånt får ta tid. Nu har jag samlat det mesta jag har skrivit i en pärm. Ordentligt och i ordning. Jag önskar det var mera på sätt och vis. Det är som skatter jag har och girigt önskar jag mig mera. Mera ord. Mera insikter. Mera tröst. Ja, just det, mina ord är min tröst. Jag behöver mycket tröst!