Jag är ju ingen föredragshållare egentligen, men jag kan ju bli… Vad är det för fel på mig som söker utmaningar på det här viset? Eller är det helt enkelt projektioner som jag tar hem? Jag kan beundra andra som håller föredrag. Och nu kan jag beundra mig själv istället. I alla fall skriva ett. Och i morgon kväll har jag hållit det med. Och hur det än går, så är jag helnöjd med att jag både vågar och vill.
Dessutom har jag en vän som har cancer och som kommer opereras på torsdag. Kan hon klara den utmaningen, så ska jag klara min!
Jag tänker se rädslan i ögonen och säga HA, jag tänker prata ändå! Och stampa i golvet och ta ett steg fram! Inte backa mer. Jag är trött på det. SLUT på att backa. Så är det bara.