I fredags gjorde jag i ordning min filfrukost och katten som var på bänken där uppe, kom i vild panik när jag skulle stänga köksfönstret, så att han inte skulle trilla ut. Och PANG, så åker tallriken ner i golvet och filen sprutar runt och porslinet går i bitar. Igår skulle Mike och jag sätta ihop garderoben jag skaffat och så följde vi instruktionen väldigt noga, monterad i stående läge, ända tills vi skulle sammanfoga bitarna och få på en sida och en botten, BRAK, så faller hela konstruktionen och flisar sönder sig. Jag hukade mig under garderobsdelarna och Mike tog loss delarna. De går att sätta ihop ändå, som tur är. Men, sen försvinner en skruv spårlöst och så får jag åka till affären idag för att fixa EN enda skruv. Idag ska vi vara tre för att få ihop den. Kanske går det bättre då. Jag har hört talas om vardagslycka. Kan det här då kallas för vardagsolycka? Och en olycka kommer sällan ensam, sägs det. Hoppas det inte kommer någon mer vardagsolycka. 

(Tur att katten inte klev ut på fönsterbrädan och dråsade ner. Tur att garderoben höll trots allt och att jag inte blev mosad under den.)