Lördagsförmiddag i förorten. Jag har sovmorgon och njuter ron. I lägenheten vaknar familjen, deras ljud och rörelser ger mig ett lugn som övergår mycket förstånd. Kisse krafsar och går snällt på lådan och gör det han behöver.
Familjen packar och det är stora rörelser i gång. Tuva hickar. När flyttlasset går med möblerna de har här, vet ingen än. Däremot räknar de med att sova i sin nya lägenhet i natt, för första gången.
Jag behöver tack och lov inte tänka på lördagsstädning. Finns ingen anledning att städa med ryggvärk. Jag kan går och plocka bland småsaker istället. I detta nu är det bara att vara, utan krav och måsten.
Min lägenhet blir snart min och kattens igen. Jag börjar om på nytt att bo själv. Tv-bänken blir kvar som minne av de sista månadernas sammanboende.
Jag är tacksam för att jag fått bo tillsammans med min sons familj den här tiden och fått lära känna Tuva från början. Nu blir det annorlunda. Men jag kommer alltid vara Tuvas farmor. I vått och torrt. Stort och smått.