Jag håller på att möblera om och rensa ut i en långsam process. Det blir inte gjort på en dag precis. Igår flyttade jag mina vinyler från sina plastbackar till bokhyllan i vardagsrummet. Sakerna i bokhyllan flyttade in till tv-bänken som min son lämnade kvar. Är den min eller hans?
En bänk med lådor och ett trasigt ben vill jag ha bort. Klarar jag att kasta det? Det kommer från mitt föräldrahem. Egentligen är det min brors bänk som jag tagit på mig att förvara medan han bor i Australien. Det väcker just nu frågan om jag ska möblera för mig eller för andra?
Jag har börjat titta på soffor – kors i taket! Vad är en bra soffa? Vad är en bra soffa för mig? Har ingen aning om vad jag vill ha. Jag har aldrig köpt en soffa själv. Är den för mig eller till mina gäster?
Livet förändras. Livsvillkoren blir annorlunda. Det som var en gång är inte mer. Om jag inte kan och vill förändra mitt yttre liv, hur ska jag då kunna förändra mitt inre liv? Jag är rädd för förändringar. Helt rent ut sagt skiträdd. Det här är en stor utmaning för mig, jag har alltid funnit stor trygghet i mina saker. Och nu gör jag det inte med allt längre. Jag ser att saker bara är saker. En del känns inte som mitt. Gamla mönster, gamla beteenden fungerar inte mer. Möbler och placering behöver förändras. Vad nytt behöver jag? Det är bara att rota vidare. Att rota och rötter är släkt med varandra, inte konstigt alls i den här processen.