Igår, i den regniga och mörka fredagskvällen, var jag på vernissage på
Ateljé Ciresia, Mariatorget 1C, Stockholm. 12-18 november kl 12-18.
Inne på galleriet var det som tur var varmt och ljust. På väggarna hängde tavlor, både stora, små och mittemellan. Vad är förresten en liten eller en stor tavla i andras ögon?

Lager på lager syntes i olika skiftningar, gestalter, färger, ljus och mörker.
Jag tycker om att se på tavlor. Och jag tycker om att titta på människorna som ser på tavlorna. Bilderna väcker känslor och tankar. Människorna väcker en nyfikenhet och jag undrar vad de är för ena. De kan också vara färgstarka och skiftande, precis som tavlorna och som jag själv kan känna mig.

Konstnären är inte bara norrman. Han är också gestaltterapeut. Mer om honom kan du få reda på här.
Plötsligt, i ett samtal med en ny vän, ramlar poletten ner, aha, det är han som har haft sommarkurser på mitt gestaltinstitut. Och trådarna syns mer tydligt mellan de som är där för att titta. Vi hör alla ihop på något sätt i det hela. Nils Pedersens vernissage blir plötsligt till mer än tavlor på en utställning. Det blir en kväll av möten, en del med tunna, nya, sköra trådar, bort till en del välbekanta nya möten mellan människor med starka band mellan sig.

Häftigt! Det var också häftigt att se tavlor bli köpta. Tänk att få ta med sig tavlorna hem. Jag får nöja mig med att se dem här nu. Fast jag är glad för att jag fick se tavlorna och människorna på riktigt med. Det är något särskilt med det också.