Dagarna blir kortare och kortare, fast dygnet ändå inte blir det. Att klara av att vara i mörkret, innan ljuset kommer kan vara uppfordrande.
Om en vecka kommer adventsljusen lysa och det ser jag fram emot. Har ingen lust att tjuvstarta. Allt har sin tid, både november och december ska få vara i sin särprägel. Att blanda ihop dem, att göra dem lika, tar ifrån mig upplevelsen av att njuta fullt ut av deras egna sidor. Att se olikheterna är lika viktigt som att se likheterna. Att höra ihop, lika väl som att inte höra ihop. Det blir så lätt en otydlighet annars. En konfluens.
Vem är du? November? Vem är jag? December?
Början av november är inte som slutet av november. Gråskalan har sina olika nyanser. Och så finns förväntan inför advent i slutet av varje november. Hur vackert ska inte ljusen lysa? Har jag tillräckligt med ljus och adventsljusstakar? Vill jag inte ha en ljusslinga i år ute på balkongen? Jo, i år ska jag tända ljus där. Så att lilla Tuva lättare kan se att där bor farmor. Så att andra kan se mitt ljus i kvällen. Så att jag blir nöjd med att ordna lite vackert för mig. En adventstidsnjutning, helt enkelt.
Och den sista veckan innan dess, går jag här i mörkret med bara några enstaka ljus tända. Det räcker. Festen i fredags, gestaltföredragen igår, middagen med min käre vän, är som samlade i en stor, fokuserad, kondenserad ljuspunkt som lyser som SOLEN. God helg!