Jag har sovit hela natten som om tiden slutat existera. Plötsligt är klockan redan halv åtta på morgonen och jag hade inte stängt av tv:n eller borstat tänderna kvällen innan. Jag har helt enkelt bara somnat. Möjligen vaknade jag upp en gång under natten, men somnade om direkt utan att ha tankar i huvudet. En märklig upplevelse faktiskt. Jag hade feber och hade bara druckit en kopp te igår. Det hjälpte väl till.
Nu har febern gått ner till 37.5.
Jag har ingen lust att bläddra i min veckotidning med recept och bilder på mat. Jag mår fortfarande illa då.
Nu skulle jag gärna vilja ha någon som kom och städade hos mig. En hemhjälp. En sjukhjälp. Någon som tvättar mina mattor. Någon som dammsuger. Någon som pysslar om mig. Men det är jag som får hjälpa mig själv, så fort jag kommer till sans igen.
Vad är det jag behöver lära av den här hösten med alla sjukdomarna och svårigheterna? Att jag inte behöver vara perfekt och bäst längre? Eller att jag behöver vara perfekt och bra för att duga? Något är det.