Jag vaknar vid halvfyra-tiden och kan inte somna om. Nu blir det till att prova varm mjölk med honung. Tur att det är helg, då kan en tidig morgon vara skön att vara i på sitt sätt. Jag drömmer mycket just nu. Längtande och bekräftande drömmar. Och så funderar jag mycket. Jag skriver till en vän, långa brev som jag inte skickar iväg. Jag förbereder mig inför kursen på måndag. Och funderar på vem jag är och hur jag vill vara. Vad jag vill. Mina ständiga frågor. Och så min fråga som jag la till nu sista året, vart är jag på väg? Jag och de andra på kursen har fått erbjudande att träffa elever som går på gestalts organisationslinje, det fjärde och sista året. Det var lite konstigt att öppna sig så inför en människa som jag bara kommer träffa några gånger, vi är ju som främlingar som möts och skils. Detta ska helst vara till ömsesidig nytta i våra respektive utbildningar och kanske får jag en till del att lägga till i mitt liv. Det känns spännande att prata med och lyssna på någon, som lyssnar och reflekterar över vad jag säger och som jag kan reflektera vidare med. Däri ligger en ömsesidighet, det som öppnar för kontakt. Den ömsesidigheten har jag inte i breven som jag inte skickar iväg. Däremot är just att skriva brev en självreflektion. Det läste jag in en artikel i DN förra sommaren. Jag skulle inte bli förvånad om andra gör likadant, skriver brev till andra utan att skicka dem.