Skönt, bara två arbetsdagar kvar den här veckan. Låt dagarna gå, hej och hå!
Men vad är viktigt i livet egentligen, mer än arbetet? Katten. Barnen och deras familjer. Vännerna.
Det här med nära relationer, är loppet kört? Har jag fått min tilldelade ranson? Jag undrar bara. Just nu känns det så.
Jag längtar nog mest efter mycket nära vänner. Själsfränder, hjärtevänner. ”Bosom friends,” som Anne på Grönkulla sa. Som vill vara med mig och som behöver mig, precis som jag behöver och vill vara i deras sällskap. Där vi duger som vi är för varandra. Och har ett mer eller mindre dagligt behov av att ses. Som i ett ömsesidigt beroende. Ja tack!