I tisdags träffade jag en kär fd klasskamrat från specialpedagogutbildningen jag gick i början av 1990-talet. Hon undrade om jag träffade någon från den tiden och det gjorde jag inte, sa jag. Men nu när jag tänker efter, så visst håller jag kontakt om än sporadiskt, med en och en annan vet jag att jag kan ringa när jag vill. Jag har gått så många utbildningar så jag blandar ihop dem med varandra. Eller också är det så som det sägs att har man varit utarbetad så minns inte hjärnan så bra längre. Det ska gå två program på kunskapskanalen om det i morgon och på söndag 19.15. Om att gå in i väggen, hur likt alzheimer det kan bli och hur hjärnceller kan dö. Det ska jag titta på. Jag tittar på klasslistan och på våra bilder, hur vi såg ut. Jag hade lockigt permanentat hår en period. Det var modernt då. Kanske dog någon i estoniaolyckan fick jag veta. Flera har säkert gått i pension med. En blev jag jätteosams med. Hon bad andra skriva in sig som närvarande på lektionerna, fast hon var på sitt jobb. Jag blev djupt upprörd över det. Ytterligare en gick vidare med fördjupning inom tal och språk, vi blev klasskamrater igen då. En eller två var med i ett specialpedagogiskt nätverk som lärarhögskolan bedrev forskning genom senare. Kanske kan det vara kul att ses igen. Jag får fundera på om jag vill dra igång en återträff ihop med min nyfunne vän.