Jag klippte mig i lördags. Jag kände mig så trött och sliten och såg så trist ut. Nu säger andra att jag ser bra ut och att frisyren passar mig. Det är ju fint. Själv kan jag tycka att jag ser ut som för tio år sedan igen. Bara mer rynkig och gråhårig då. Och jag sa till frisören nu som då, att klippa luggen kortare. Och det vill de helst inte, varken nu eller då. Nå, nu får väl håret växa ut igen och sen får jag se vad frisyren kan bli till nästa gång. Annorlunda. Jag vill göra annorlunda mer och mer. Jag känner mer och säger mer. Jag vågar mer och håller inte inne lika mycket som förut. I alla fall i vissa situationer. Och ibland är jag precis likadan som förut, känns det som. Med frisyren utåt och med vissa känslor inåt.