För en vecka sedan gick jag upp i Rundetårn i Köpenhamn för att lyssna på en av mina favoriter, Anne Linnet. Dagen innan hade jag pratat några ord med henne, helt överraskande och oförberett. Fast jag borde väl ha varit beredd, men ibland är jag bara inte det. Och hon var ju oförberedd med. Jag var vid hennes hus, utanför hennes öppna köksdörr. Hoppsan! Jag var helt omtumlad efteråt och undrade vad jag egentligen sagt och vad hon sagt och hur kontaktlöst det hade känts. Så går jag på hennes julkonsert dagen efter. Och när hon tittar på mig tror jag att hon verkligen ser mig och det vet jag ju att hon inte gör. Men där är den varma känslan jag hade i minnet från en konsert för 15 år sedan. Och på den andra konserten jag gick på, vet jag att hon kände igen mig och nickade till mig. Det var fint. Tur jag gick på båda konserterna. Då hann jag förstå bättre av vad hon sa i sitt mellanprat. Det var mer ös andra kvällen dessutom. Tänk att jag har sett Anne Linnet tre dagar i rad. Häftigt! Här är hon: