Äntligen, säger äntligen! blev hantverkaren klar med sommarens åtaganden utomhus. Altangolvet skulle inte ha bytts, men blev en bonus när jag ville ha bättre skydd inåt väggen där. Nu är det en plåt som stoppar vattnet inåt huset. Och golvet är så att säga MITT nu! Förra ägarens fula, lägre golv är BORTA. Hurra! Avrinningen under altanen är bättre nu med, hoppas jag. Källaren brukar alltid ha en blöt vägg där. Och sista veckan i solskenet, torkade väggen och golvet upp i källaren och kändes ovanligt torr. Men innanför plåten, bakom fasaden är det murket. Jag har bara inte råd att helrenovera. Och inte ork heller.

Väggen, där hästmyrorna gick in, är borta och nu är det ett fint spjälstaket istället. Inga hemliga ställen att gömma sig i? Jorå, de finns kvar där. Men ändå mer övervakade nu än förut. Det håller så länge det håller… så att säga.
Offerbrädan till vänster nederst på fasaden är bytt och en plåt skyddar den. Och innanför allt? Tja, delvis nytt virke. Men också murket. Får gå.

Och under fönstren är det checkat och klart med. Fönstret till vänster var torrt som snus och fint som när det var nytt. Det högra har haft en vattenskada. Det är kollat i alla fall… Och sprutat. Hästmyrorna fick förhoppningsvis nog och flyttade. Gamla vattenskador går inte att få åtgärdat på försäkringen fick jag veta. Men jag får sprutat mot hästmyror hur många gånger som helst. Konstig ekvation.
Jag har grundmålat idag och mått dåligt när jag ser hur fönstren är i så dåligt skick. Stackars lilla hus! Och jag som skulle ta hand om dig. Va! Jag skulle behöva en hel armé av hjälpare här. Hur gör folk egentligen? Hur klarar andra att ta hand om sina hus och dessutom känna sig lediga? Mitt hus har blivit ett sätt att leva. Men vill jag verkligen ha det så? Inte ensam i alla fall.

Och medan åskan går tänker jag på lilla barnbarnet Tuva som fyller 1 år idag. Tänk vad tiden går. Jag längtar hem till henne! Gullungen!
Nu ska jag knyta ihop alla trådar, göra klart det som ska bli klart och blunda för resten.