Jag älskar söndagar.
När jag vaknar på morgonen, vet jag att jag har ännu en ledig dag framför mig. Jag äter vilken frukost vill och känner för. Omväxlingens dag. Jag behöver inte klä på mig, inte duscha, inte starta dagen vid en viss tid. Jag kan gå omkring och drälla, ledigt och slappt.
Visst har jag saker att göra. Men jag känner mig ändå fri. Fredagseftermiddagarna är fria med, fast på ett annat sätt. Då är jag som tröttast. Lördagarna har mer av krav på sig, jag ska städa och fixa och handla och göra något. Men söndagarna… de bara är.
Tysta. Lugna. Oskrivna.
Nu kan jag komma fram till det som ligger precis under ytan. Det som kan behöva tid. Det som blivit över och som jag har lust att göra.
Hur långe håller sig den känslan i sig då? Ända tills tankarna på en morgondag kommer. Då det är dags att börja finplanera för skolan i morgon. Första skoldagen på nya läsåret. Det blir också spännande. Men det blir sen. Just nu är jag fri. Dagen har precis bara börjat. Klockan är nio.