Å, vad jag längtar efter ett nytt kollegieblock från Marimekko. Jag har så mycket att skriva och jag håller mig tillbaka, för jag vill inte börja skriva i ett annat nytt block. Det är något särskilt att skriva i marimekkoblocken. Jag blir glad av blommorna. Färgerna. Papperskvalitén. Och är jag glad när jag tar fram mitt block, då lyser världen upp mer.
Jag blir lätt nöjd med det lilla. De små tingen är viktiga för mig. Och samtidigt kan jag fastna i frustration om just desamma småsakerna inte finns. Jag kan vara nöjd med smulorna från de härskandes bord. Och får jag inte ens smulor, ja då är jag riktigt illa ute. Som nu till exempel, då jag inte hittar ett enda marimekkoblock någonstans.
Jag förväntar mig inte särskilt mycket av världen alltså. Samtidigt som det lilla är extra viktigt. Om jag skulle förvänta mig mer, skulle det göra någon skillnad till det bättre? Jag vet inte. Jag bara undrar.

Tur att jag har en vän som åker till Finland i helgen. En smula har blivit mer än så. Ett helt bröd.