Idag, på Tuvas 15-månadersdag, blev nya kaminen i fritidshuset installerad. Tuva är precis som en kamin, hon sprider värme i mig. Och glädje. Jag behöver bara tänka på henne, så blir jag varm och glad. På tisdag efter jobbet ska jag hämta henne på förskolan. Härligt att få vara barnvakt.
Kaminen är lätt att elda i och det är hur fantastiskt som helst att se elden genom fönstret. Varför gjorde jag inte det här för länge sen? kan jag undra. Bra gjort av mig att jag tog det här beslutet i somras. Annars hade det dröjt ännu längre.
Värmen från kaminen sprider sig i rummet. Vågar jag stänga av elementen helt? Jag får prova mig fram. Jag behöver inte mata elden hela tiden som med den gamla antika kaminen. Den står i källaren nu och ska säljas till högstbjudande. Som möbel är den vacker, men som eldningskälla inte särskilt effektiv. Behöver renoveras. Det får någon annan fixa.
Visst kan jag sakna någon att dela det här med. Längtan efter Den Älskade finns i mig fortfarande, och samtidigt kan jag också fortsätta leva mitt eget liv, som det är. Det har tagit tid att komma hit. Jag kan glädja mig åt annat lättare nu. Att sitta här och se elden brinna är ett bevis för det. Och ändå får jag erkänna min längtan, ja, den finns där. Antagligen för alltid.