Det är intensiva dagar på jobbet och det är bra. Det håller tankarna borta. Där finns ett Här och Nu att vara i. Det finns ju alltid, men jag är dock inte alltid i detta enda Här och Nu, så är det med. Idag fick jag känna av det på sätt och vis:
Jag hade ätit. Gått till kören – kors i taket. Gått hem och lagt mig på soffan och fastnat för Krönikan, som jag redan sett tre gånger. Vaknade upp och visste sen inte alls var jag var. Jag visste inte vilken dag det var heller. Och vad var klockan? Var det sen natt? Det tog ett långt tag innan jag förstod att klockan bara var 21.40. Inte två på natten. Att det var tisdag kväll, inte fredagskväll, att jag var hemma där jag bor och inte hemma hos någon annan. Att det är så här jag bor och lever och det är som det är. Jag vill så gärna drömma mig bort och fantisera om den lyckliga kärleken. Drömma om det som var och som inte blir igen. Suck! Här och Nu. Varför det?