Jag har B12-brist. Och jag är inte vegetarian. Jag dricker mjölk varje dag. Men när värdet är i botten, räcker det inte att äta som vanligt. Botas med sprutor, fem stycken, en varannan dag ungefär och sen piller varje morgon.
Och så får jag goda råd om andra sätt. Ja, det är möjligt det finns. Men jag har inte bett om råd. Jag blir trilsk. Trotsig. Ja, den sidan av mig känner jag gott. De vill ju bara väl, varför hör jag inte det? För det är inte råd jag vill ha. Jag vill ha sympati hellre, lite tycka synd om mig, bekräftelse, förståelse. Sånt.

Där jag hämtade ut medicinen idag, står det på en lapp vid receptdiskarna: Bla… bla.. bla… ”säg till i receptkanalen. ” ??? Vad?
Vad sjutton är en receptkanal? Recept vet jag vad det är, en kanal med. Men tillsammans? Jag frågade receptmannen. Han skrattade och skyllde på folk som inte kan svenska särskilt bra. Men jag vet många som kan svenska bra ändå, sa jag. Han tog upp en diskussion om det svenska ordet prestigelös. Svårt ord att förklara… Han kunde inte förstå ordet på svenska, men på latin, spanska, engelska osv.
Jag frågade:
– Är du gift?
– Nej.
Vi ska ses, bestämde vi. Vi ska dansa tango.
Det låter bra. Jag vill gärna dansa tango. Jag kan det inte. Men jag vill gärna kunna. Det kändes roligt att skratta tillsammans. Jag behöver skratta mera. Men är han tillräckligt lång för mig?
– Ställ dig upp, sa jag. Hur lång är du?
Suck! Sån här är jag. Rätt så hopplös.
Och inte är jag prestigelös heller. Jag önskar jag var, sa hon ödmjukt. Men ack nej. Det finns mycket jag kan arbeta med.