Hemma i mitt hus i norr. Resan gick från en strålande dag, +9ºC till nollgradigt, lite snöigt mörker. Inte särskilt mycket snö här, för att vara slutet av december. Det finns en snövall vid vägen, som är hård av skaren. Men den körde jag bara över, för att komma in på min gård.
Det var några år sedan jag var här sist ett jullov. De senaste två var alldeles för snörika och kalla och jag var sjuk ena lovet med. Här är ett ingenstans. Tiden har liksom stannat. De flesta sitter inne i sina hus. Och möts vi ute, så säger alla jag går förbi ”Hej”. Eller jag säger hej. Någon gör det i alla fall.

Hela lovet har varit fyllt av olika åtaganden. I morgon är första dagen utan planer. Inte en tid är bestämd. Inte en enda sak är planerad. Så ska det få vara. Jag behöver gå in i ingentinget, i huset där tiden stannat.

Kisse är glad och nöjd. Han kan gå ut. Och komma in. Gå ut. Gå in. Äta. Sova.

Jag har satt upp julstjärnan. Ljus i fönstren. Adventsljusstaken. Eldar i kaminen och i elementen för att få upp värmen i kök och vardagsrummet. Mat har jag. Sällskap av katten. Böcker att läsa. Facebook-kontakter ut i världen. Tv med flera kanaler. En bäddsoffa att sova i. Det räcker långt. Äntligen här!