Jag är helt slut nu efter ännu en lång och intensiv dag på jobbet. Jag har inget emot det intensiva, det får mina tankar att hålla sig på plats, fokuserad på jobbet. Men… ett stort men…. vad är det som gör att vardagsarbetet i skolan inte har sin vardag särskilt ofta? Visst, en dag i taget så flyter allt på, en vecka med och vips så är det lov. Och just när jag trivs och har det bra och åter börjar se med en viss framförsikt på jobbtillvaron, så PANG!!!! så spricker något och är inte vardag mer. Det har inte ett dugg med mig att göra. Jag är bara en liten kugge i ett stort maskineri. Jag är inte ens ett litet grus i maskineriet.
Skolan älskar omorganiseringar. Vad vore en skola utan förändringar? Såklart ska skolan förändras, så länge alla utvecklas och blir äldre och nya rön säger nytt. Men jag har varit med om det förr. Flyttning. Tvångsflyttning! Väga alla för och emot. Blir det bättre eller sämre? Närmare eller längre bort? Leva med allas oro och sin egen. Klippa alla kontakter, relationer med de andra på skolan och möta nya och ny organisation och allt jävla tjafs. Vara positiv. Packa. Igen! Packa upp. Igen! Boa IGEN! Suck! Idag kan jag ärligt säga att jag inte vet om jag blir kvar om vi flyttas längre bort. Vem bryr sig om vad jag gör eller inte? Inte skolledningen och förvaltningen i alla fall. Det finns alltid folk som kan fylla hålen.