Jag är hemma igen efter gestaltkursen. Den var både otroligt rolig och otroligt jobbig. Halva sidan av mig vill ha mer. Andra halvan vill ha det lugnt och vara avstängd mer. Jag har fått märkliga upplevelser av att förnimma känslor och vad som är sant att kunna uppfatta finns inga bevis för. Jag vet bara att jag har känt som jag gjort. Kanske gör kursen mig mer lyhörd och känslig. Och jag känner mig både ledsen och glad ikväll, en ovanlig blandning som är just nu.
En av höjdpunkterna på kursen var att finna en spelkompis att öva Arvo Pärts Spiegel Im Spiegel med, för cello och piano. Helhäftigt! Det är meditativ musik. Jag spelade inte rätt en enda gång rätt igenom men nöjer mig gott med att spela rätt i 115-120 av 126 takter. Det är ju jättebra gjort av mig!
Inom mig spökade hjärnan samtidigt med fantasier om att jag skulle sluta veta rätt not och ton medan jag spelade, att jag skulle glömma vad jag höll på med, vara orolig för att prestera för dåligt, att det skulle komma någon och lyssna och jag blev nervös av bara tanken på det och röster inom mig skrek ”Sluta spela nu!” Hjärnspöken alltså.
Istället fick jag säga: Härligt Dana! Spela mera! Vad kul! Fokusera! Det mesta är rätt och du räcker till som du är. Du duger!
Ja, jag duger! Jag duger som pianist i Spiegel Im Spiegel!