Vilka skitjobbiga dagar det är just nu på jobbet. Jag kommer hem sent och är så trött så jag bara faller ihop. Och ingen tar emot mig. Bara golvet stoppar. Ingen håller om och värmer mig och tröstar. Ingen finns att prata och älska med. Det är denna envägskommunikation som är invand och det jag har. Inte ens kommentarer finns särskilt ofta på mina bloggar. Jag har inte saknat det så mycket förut. Nu börjar jag vilja ha det mer, märker jag. Jag har så få människor omkring mig hemma numera. Jag inser att mitt skrivande på bloggen är viktigt för mig, särskilt som jag inte pratar med så många. Jo, på jobbet då. Om jobb mest. Mina arbetskamrater vet att jag gärna pratar om annat med, för jag har inte någon hemma att prata med, mer än kisse och han säger sitt ”mjau” oavsett vad jag säger.
Varför gör jag inte mer motstånd mot att flytta på verksamheten? undrade en idag. Jag kan inte ge ut mer än jag har, svarade jag. Jag har ingen energi att protestera mer än jag gör. Ringer Skolverket. Formulerar tankarna. Tänker på vad Jag vill. Suckar och vet att oavsett vad, så har jag ett jättefint år på jobbet i år. Jag förväntar mig inte att det ska vara så bra alltid. Jag orkar nog inte känna efter vad jag kommer mista.