Jag är i Norrland i ett iskallt hus och utan vatten. Hutter! Nå, sakta värms rummen upp och så fort natten blivit dag, så ringer jag någon rörmokare som kan skruva ihop rörskarven i badrummet som läcker mer än förut nu. Ett rör som krupit ur sitt fäste i källaren kunde jag klara själv. Men den i badrummet verkar läcka åt vilket håll jag än skruvar. Varje gång jag kommer upp hit händer något. Istället för att gråta, bryta ihop och svära, så tänker jag:
– Ja ha, så spännande att just DET händer!
Nej, jag skämtar bara. Jag oroar mig faktiskt mer och mer över vad som kan hända. Det är inte helt enkelt att ta hand om ett hus själv. Först köra hela vägen själv. Sedan sätta igång allt, från att skotta plats för bilen och bära in packning, till att sätta på vatten och värme, allt medan jag är hungrig och trött. Det är enklare att vara här under sommarhalvåret.
Resan upp var trist och jobbig tidvis. Värst är att åka på de trefiliga vägarna med staket. Jag är rädd för att åka in i staketet. Det är svårt att se vägen i mörkret.
Nya motorvägen förbi Uppsala var en fröjd att åka på. Nu ser jag fram mot resten av den nya vägen.
Kisse har varit en snäll katt i bilen. Han låg i sin transportlåda och pep bara då och då. Jag spelade cd efter cd. Plockade fram dem i mörkret och det blev en överraskning vilken skiva som spelades.
Nu vill jag sova. Sedan lösa vattenproblemet. Undrar om det går att sova i kylan… hm.. brrr….