Jag satt uppe i natt ett tag i alla fall och tittade på månen och skuggan. Faktiskt fick jag en déjà -vu-känsla av det med, fast omvänt liksom. Prick tolv timmar tidigare hade jag suttit på samma ställe och haft det gott i solvärmen. Och nu i natten var månen på samma ställe, som solen varit då. Det var en lite märklig upplevelse faktiskt.
Kisse har varit ute och i ett kattslagsmål. Jag har inte kommit längre än till en kopp te i bäddsoffan. Jag skriver och läser lite tidningar. Böcker att läsa har jag inga särskilda just nu. När jag kommer hem på onsdag har jag ett bokpaket att hämta ut. Där finns en teoribok om språkstörning, en engelskspråkig gestaltantalogi och en engelskspråkig diktbok från en japansk buddistisk munk. Det är en blandning av stilar helt klart. Ingenting att sträckläsa. Och det speglar kanske mitt jag just nu, än här, än där, i tanke, kropp och känsla.
På sätt och vis har jag accepterat att så här har jag det just nu i mitt liv. Och ändå är dagarna så långa. Jag är glad för allt som kan distrahera mig om än för en kort stund. Det kan vara ett korsord, en vattenläcka eller en ytlig novell i en veckotidning, eller sömnen, helst med en dröm då.
Jag provar att sjunga ibland, men jag har ingen röst som bär längre. Jag sjöng en sång för min gäst igår och det var inte som förut alls. Och så får det vara med. Jag vill inte vara tyst bara för att jag tappar rösten, tonerna och det som förut bar. ”Rösten är själens spegel”, är ord jag får i huvudet. Och jag har ju ont i själen. Såklart påverkas rösten då.
Nästa helg ska jag träffa en gammal sångarvän. Det ser jag fram emot även om jag kommer sjunga som en kråka och gråta samtidigt. Eller så blir det bättre. Det blir vad det blir.