Jag har funderat på sanningar och lögner idag och uttrycken: ”Det är som att hälla vatten på en gås” och ”Att vara dum som en gås”.
Jag kan vara som en gås. Ingenting går in. Det är ett skydd. Det kan vara att jag vill se det jag tror är min sanning eller jag ljuger för mig själv. Eller en annan säger sin sanning eller döljer saker för mig. Men plötslig, i ett visst läge, så står sanningen som ett ljus mellan Jag och Du. Inga dimridåer finns, inga dubbla budskap, inga lögner. Fjädrarnas skyddande hölje släpper. Vattnet tränger in i fjäderskruden. Flytförmågan är borta. Meningen, som för gåsen är att simma och hålla sig flytande, är borta.
I gestaltteorin kan deflektionen vara det som gåsen gör. Det är ett försvar mot att ta in vad andra säger. Ett försvar, skydd och kontaktsätt. Ibland är det bra att ha. Ibland är det till skada.
Idag är jag som en skamsen, genomblöt gås. Och också befriad från ett skydd jag inte behöver ha. Jag vill trots allt, inte fortsätta leva mitt liv som en dum gås. Och jag kan simma utan simdyna.
Gåsen finns där i mig. Jag vet om den. Jag kan önska allt hade varit annorlunda. Det var inte så här jag ville det skulle bli. Det var inte min mening. Och så här är det precis just nu.