Frågan är ibland vilket som är bäst, dröm eller verklighet. Med mardrömmar är det möjligen så att verkligheten är lättare att bära. Skönt att vakna upp då och märka att det bara var en dröm.
Jag drömmer gärna. Jag söker efter drömmens paradox. Den finns inte i mardrömmar har jag hört. Ibland vaknar jag av att jag skriker, i drömmen eller på riktigt. Här är en sån dröm:

Jag drömmer om att min bästa vän får halsen avskuren. Jag blir hållen av någon av mördarna och den vaggar mig fram och tillbaka. Jag bara skriker. Jag ser blodet först. Sen vill jag inte titta. I drömmen är vi alla arabiska män. På något sätt vet jag innan att det kommer hända. Att det kan hända mig, om de tror att jag är den som ska bli mördad. Jag röker en cigarett jag fått av min bäste vän, fast jag i vanliga fall inte röker. Mördarna vet att de ska mörda en som röker. De vill inte ta fel på person.
På något sätt är jag glad över att inte bli mördad. Jag är den sörjande här. Precis när min vän fått ordning på sitt liv kom hämnden ifatt honom, tänkte jag.

Först är det som en idyll. Lugnt och trevligt småpratande. Sedan blir det ett helvete.
Det är ovanligt att jag drömmer att jag är en man. Dessutom en arabisk man.
I drömmar kan allt hända. Allt och alla i den speglar olika aspekter av en själv. Det är bara att ta emot drömmarna. Ibland lättare sagt än gjort.