Jag ligger fortfarande mest i sängen. Utan ork. Utan mål och mening. I tystnad. Så får det vara. I alla fall till på måndag. Då måste jag jobba igen oavsett vad. Och det går nog. Den värsta krisen är över eller går att hantera på något sätt.
Imorgon kommer min dotter och ska hjälpa mig att tömma garderoberna på gamla kläder som har gjort sitt. För små, för stora, för omoderna, för oanvända. Jag vill gärna vara samarbetsvillig då, och inser att jag har svårt för det, envis som jag är och med så svårt att släppa gammalt. Håll fast, ligg kvar, rör dig inte! skulle jag kunna ha som valspråk. Vad händer med drömmarna då? De kraschar. Inget händer. Allt förblir drömt. Jag är ofri.
Vad ska jag ta ut för riktning i framtiden då? Har inte en susning. Pilgrimsvandringen i Spanien lockar, att gå 80 mil. Varför skulle inte jag kunna göra det, om det är vad jag vill och behöver? Att flytta till Danmark ett år eller så. Snart eller aldrig. Att få ge ut mina dikter. Vad kan det bli av det i så fall? Måste det bli något mer än så? Att ta ut en ny riktning blir så stort, i jämförelse med att rensa i garderoberna.
Jag är hur som helt tacksam för mitt jobb och hoppas det blir en bra lösning för verksamhetens flytt till ännu okänt ställe. Jag är glad i mina barn. Min gestaltkurs tar slut i maj, bara två tillfällen kvar. Vad vill jag med de två gångerna? Vad gör jag sen? Om jag hade 400 000 kr kunde jag gå gestaltterapeututbildningen utan ekonomisk ångest, så nu spelar jag på Lotto… Otur i kärlek kan väl betyda tur i spel? Nä, det tror jag inte på heller.