Jag går omkring och bearbetar det som hänt. Precis nyss kom jag på att det fanns en tid före Prosit. Det fanns en tid med Prosit. Och nu kommer en tid utan Prosit. Jag saknar honom så jag har ont i hela mig. Han fanns ju där. Utan åthävor. Bara kom och gick som han ville. Precis som jag också vill göra. Nyfiken in i det sista. Nå, sån är ju inte jag direkt. Men jag kanske kan bli. Det är aldrig försent att bli mer. Sov gott lilla kisse.