Någon har gjort en sökning och kommit fram till min sida på orden: ”Du är viktig för mig.”
Genast kommer tårarna hos mig när jag läser det och jag gråter en stund.
Skit! Jag är inte bara ledsen, utan arg också. Arg för hur avskedet mellan honom och mig blev. Arg för att det inte var annorlunda. ARG! Och så biter jag ihop och gråter! Snart går väl bettskenan av! När tar den här saknaden och ledsenheten slut? I morgon, om några månader, några år eller aldrig?
Likaså kommer gråten när det är något jag ser på tv som handlar om avsked och separationer av olika slag. Då sitter jag där med blöta kinder, som om det var en knapp någon tryckt på.
Jag har tagit avsked av så mycket i mitt liv, de sista två åren. Andra har lämnat mig med. Och senast igår bestämde jag mig för att sluta i kören. Jag har haft ett längre uppehåll redan. Jag kommer liksom aldrig dit. Har ingen motor, ingen drivkraft. Har ingen lust att sjunga. Kan inte koncentrera mig.
Jag kan inte gå tillbaka till mitt gamla liv, som det var förr, för det finns inte kvar. Jag är inte som jag var då. Blir inte sån igen heller. Jag rör mig på andra okända, ibland ödsliga vägar. Jag vet inte riktigt vad som bär längre.
danajergefelt.com
gestaltterapeut, skrivare, sångare, diktare, tidigare tal/specialpedagog
Hej
Hamnade av en slump på din sida, sökte på ”Boo Egebjer” och blev nyfiken på vad du skrivit om honom. Hamnade på inlägget du gjorde om Sankt Eskilsmässan den 14/5 2005. Du skrev att det var lycka. Sen klickade jag vidare till ”april 2007” och ser en sån kontrast – ser att du ska sluta kören bla. Jag vet absolut inget om dig, vad du gör eller gjort, hur du mår osv. Men jag blev berörd av de stora kontrasterna i just de två inläggen. Du tror inte kören kan vara en hjälp framåt igen?
Är själv med i en kyrkokör som jobbar mycket med Boo Egebjer. Har också gjort Eskilsmässan, spelat in CD med Boos psalmer osv. Lycka till, var inte rädd för det okända. Ett steg in i det okända betyder att det inte är lika okänt längre…
Hej Victoria, tja… livet går upp och det går ner… jag sörjer en stor kärlek och vet inte vad framtiden gör med mig med det. Musik kan visst vara helande, det tror jag i alla fall. Boos musik nådde in djupt i mig. Jag har en längtan. ”Som längtan i en hägers flykt…” får se var jag hamnar med det sen, jag har lite planer i alla fall. Tack för dina uppmuntrande ord! Dana