Ett hus behöver skötsel och omvårdnad, precis som människor. Visst. Men fönstren i huset är riktiga mardrömmar på sina ställen. Trasiga, flagade, murkna, immiga och till vintern isiga.
Jag började renovera fönster redan första sommaren här för tolv år sedan. Det är sex fönster i källaren. Åtta fönster på bottenplanet. Sex fönster på övervåningen. Och ett fönster på vinden. Nej, jag har inte gått igenom alla. Och de jag började med för tolv år sedan behöver en omgång färg igen. Herregud, tolv år! Och på den tiden skötte jag fönstren i villan med. Oj oj oj… Fast jag minns att jag gillade det med.

Det är nu några år sedan som jag höll på med fönsterrenoveringar. Kraften gick ur mig. Orken tog slut. Lusten försvann. Myrorna tog över. Ja, det finns förklaringar. Och med samma resultat. Fönstren fortsätter att förfalla.

Men nu är det energisparardagar och städningsdags. Bort med flugorna. In med putsmedel. Jag tar bort innanfönstren, putsar glasen, lägger fönstervadd emellan och skruvar tillbaka fönstren igen. Några fönster får klisterremsor runtom. Blött och klistrigt är det att sätta upp dem. Men då har jag gjort det jag kan.
Det är ett hårt jobb för en som har ont i armarna. Tar tid. Flera dagar. Och alla fönster orkar jag inte med. Men de viktigaste inför vintern. Skönt att börja göra det här igen. Hur hann folk med det förr i tiden? Jag bara undrar…

Jag kan inte göra allt, men jag kan göra något. Fantastiskt skönt att jag har tid och orkar bry mig igen. Men hur fönstrens framtid ser ut, det vet jag inte. Just nu är jag glad för att jag kan se ut och inte bara se det oputsade och förfallna.
Fönstren är husets ögon.
”Det är arvet som bestämmer färgen på ögonen, men det är miljön som får dem att lysa.” hörde jag på ett föredrag för många år sedan. Så lyser några fönster nu.