Jag längtar efter att läsa. I måndags på sjukhuset började jag läsa Fogelströms ”Mina drömmars stad”. Det var måååånga år sedan jag läste den sist. Den var passande för jag var ju på Söder. Men sen kom jag av mig.

Idag tog jag fram ”Vem ska trösta Knyttet?” av Tove Jansson. Vilken underbar bok det är. Den är skriven med skrivstil, rätt lik den jag lärde mig på 1960-talet, Gud hur gammal är jag! och med rimmande meningar. Lagom lite att läsa och härliga stora bilder att fördjupa sig i. Hur stämmer texten med bilderna? Var är hemulerna? Homsan? Dronten? Var är blinin med hallonsylt och smör? Farligheterna? Färgerna? Gemenskapen? Livet? Mumriken med sin flöjt behöver ingen kappsäck och trånga skor, för ”en sång är bättre än en kappsäck ifall vägen är för lång.”
Hur vaknar Knyttets vilja till förändring? Och hur slutar den? Jo, ”…och sen levde de lyckliga i alla sina dagar… SLUT”
Det finns mycket att upptäcka i en bok för barn. Eller kanske mest för vuxna? Tja, det spelar ingen roll. Muminvärlden finns till för alla. Där finns mycket visdom om livet.