Jag har varit på gymmet idag och tränat axlar och armar. Det var trist att behöva betala för onsdagens inställda besök när inte bilen hade startat. Frikortet har tagit slut med och jag fick ingen stämpel för den kostnaden. Klart jag betalar, men jag är sur och bitter märker jag. Inga vidare känslor. Men de finns där och jag får ta hand om mig som jag är extra mycket en sån här dag. Och så är mitt liv just nu.
Från och med i eftermiddag har jag tomt i almanackan i tre dygn. Nej förresten. Det står SKRIV i den med osynliga bokstäver. Jag behöver skriva hela helgen. Absolut. Ingen bakdörr finns. Inga ursäkter gäller. Jag är verkligen utan återvändo. Hoppas jag klarar att koncentrera mig och fokusera. Jag får sätta upp en skylt på dörren tror jag:
Stör absolut inte.
Jag behöver verkligen ha lugn och ro i helgen för mina tankar. Även om jag helst vill smita. Ursäkta mig. Göra annat. Jag är okoncentrerad, har svårt att fokusera på det som är viktigast. Det som jag önskar skulle vara i figur, är just nu i bakgrunden. Då blir det ännu svårare att göra det jag vill. Och så är mitt liv just nu.
Att sätta mina behov främst är inte enkelt. Att kanske behöva säga nej till annat. Att inte fastna i ”plötsligt” viktiga saker som tvätt, disk och städning. Att ta ansvar för mitt liv. Framförallt det.
Jag behöver våga ge mig ut på hal is. Som här i stan i onsdags, i Kungsträdgården tillsammans med min dotter. Det var en underbar kväll med skridskoåkning och musik. Efter det varm choklad med vispgrädde och chokladsås på NK.
Alltså: Ta ansvar. Ha roligt på vägen. Och lita på min inspiration och kreativitet, att den finns där i mig, oavsett vad.
Men först… träffa och ge bort en speciell present till en speciell vän. Också viktiga saker. Sen kommer säkert arbetslust och inspiration flygande!