Jag njuter blommorna jag fått, en riktig blomfest. De står i ett Här och Nu och vissnar sedan. Precis som livet. De högsta höjderna i livet har jag troligen nått på vissa områden.
Jag känner mig ändå som ett litet barn, som med vilja och glädje klättrar uppåt i snöhögarna. En gång var jag i starten av livet och hade klättrandets glädje i mig själv, i hela kroppen, jag minns att jag klättrade upp och kasade ner, klättrade upp igen och kasade ner igen och så vidare. Och hur härligt var det inte att komma upp till toppen och se ut över omgivningen! Och jag, som nyexaminerad gestaltterapeut, hoppas få en hel massa år till att arbeta som terapeut och inser att jag kommer nå min höjdpunkt sent i livet där. Jag hoppas ändå ha samma nyfikenhet, glädje och vilja till att utforska höjderna och det som finns bortom bergen, som jag hade när jag var liten. Kanske finns den inte i kroppen längre alltid, men i knoppen.
Drivkraften att vara nyfiken finns hos alla, mer eller mindre. Och ha rörelsen med sig, till att klättra upp och kasa ner. Andas och bli medveten om det som är. Det är inte försent än, att utforska mötet med sig själv och andra i världen.