…jag känner det i magen… Något slags ångest är det. Oro inför dagen och veckan. Som tur är, är veckan kort med nationaldag mitt i. Jobba två dagar nu, jobba två dagar sen. Det får gå. Ha sista lektionerna under veckan. Göra klart allt som ska göras och avsluta. Börja packa. Det är så mycket som ska hända. Inte alls som ett stilla avtagande nedåtgående till att snart möta semestern. Tvärtom. Ett uppåtgående, stressfyllt, jagande för att hinna med allt som måste göras.
Det är sånt här som gör att jag har så svårt med skolan numera. Skolstart och skolavslutningar känns hysteriska numera. Jag andas ryckigt då. Saknar överblicken. Blir mer tunnelseende då och förmår bara hålla fokus på en sak i taget. Och det ökar min stress. Så vad kan jag göra?
Andas!
Gör en sak i taget och var uppmärksam i det då.
Inse att jag gör mitt jobb på mitt bästa sätt och det både räcker och duger.
Vila och ta raster. Ingen tjänar på att jag sliter ut mig.
Uppskatta och se fram mot de ljusa stunderna, de finns där med.
Hoppas att det blir bra, trots min oro. Nu är det tid att äta frukost!