Det är en sån vacker dag idag. Solen skiner och det osar av vår. Temperaturen går upp över tio grader.
Nu kan jag ha fönstret öppet i sovrummet utan att vara rädd för att kisse ska ramla ut. Jag har hellre katt, än öppet fönster. Och nu är det som det är. I morse kuttrade duvor utanför. Inget mysljud för mig. Måsarna skränade. Det kan vara ett mysljud om jag blundar mig tillbaka till Skagen. Nu hörs lite bollspark från fotbollsplanen och trafikljud då och då. Lite fågelkvitter hörs minsann också.

Planen för dagen har ändrats. Så var det igår med. Det är utmanande att vara i det. Att leva själv, är att vara beroende av andra, precis som det är för andra som lever tillsammans med någon. När jag gör upp planer, så litar jag på att det blir så. Jag ska nog inte göra det, utan bara glädja mig åt det som är. Lättare sagt än gjort, vill jag också tillägga.

Igår gick jag istället ut utanför porten, till min lilla plantering, vid staketets början. Jag rensade och sopade bort grus från gatans vintersnö, också runt trädet. Plötsligt kommer det en liten, gammal dam fram till mig och ler och säger på pitedialekt:
– Å vad jag också skulle vilja hålla på.
Och hon fortsätter:
– Vet du att man ska le tre gånger varje dag till någon?
Nej, det visste jag inte att det var så. Vi fortsatte att prata och till sist reciterade hon en dikt för mig, om möten.
Om dejten hade dykt upp igår, hade jag missat mötet med Nanna.
Vad kan så den här dagen bjuda på när lunch- och promenadvännen är sjuk? Tja… jag får se vad jag hittar på. Vare sig jag väljer att stanna inne eller gå ut, så har dagen redan börjat. Jag har duschat och strax bloggat klart och sen ska jag äta frukost.

Isen ligger fortfarande på sjön. Vinterns isbana syns ännu.
Igår var jag på väg ut på rutten is. Idag stannar jag hemma.