På facebook såg jag ett tänkvärt inlägg: gör dig av med 100 saker under ett år!
Jag tänkte att det är väl ingen konst. Det klarar jag på ett par veckor. Men ack vad jag bedrog mig. Så enkelt är det inte. Och köper jag nytt och ersätter det jag har tagit bort, tja, då räknas det inte. Annars vore det enklare.
Först skrev jag upp det jag tog bort, men det kändes för jobbigt. Nu har jag en kasse i hallen, där jag bara lägger ner det som antingen ska slängas, säljas, eller ges bort. Så får jag hålla räkningen med en kasse i taget.
Nu går jag igenom rum för rum. Tittar i skåp, bokhyllor, lådor. Vad använder jag? Vad har jag en bindning till? Vad är mig helt likgiltigt? Vad är trasigt och slitet? Många frågor är det. Och det mesta vill jag ha kvar. Konstigt nog. Jag som trodde jag hade massor av saker att göra mig av med, hade fel. Men på ett år kanske jag kan klara det. Jag är absolut övertygad om att jag kan avstå från hundra saker i mitt liv. Annars vore det illa. Materialist vill jag inte vara. Bara med en del saker.