Varje sommarlov är det likadant. Jag känner en oändlighet av tid strömma emot mig. Och varenda gång går jag på pumpen. Det existerar ingen oändlighet av tid.
Jag tänker på allt jag vill göra. Det jag kan göra sen. Ingen brådska. Bara vara. Göra det jag vill och har lust med.
Sen kommer alltid det jag måste göra och har ansvar för, de praktiska sakerna som inte tar slut, som inte är ändliga; att sköta om ett hus och trädgård är alltid ett oändligt arbete.
Det värsta är att ha saker hängande över mig. Det som måste göras, för annars blir det bara värre. Myrplågan. Ruttnande virke. Trasigheter. Omålat fult och gistet. Slyet som är bättre att ta bort som litet. Inte ens det gör jag i min oändlighet av tid. Jag ordnar det sen…

Så kommer inget sen. Plötsligt är det dags att tänka på refrängen.
Porslinet står fortfarande kvar på köksbordet. Jag är inte klar med fotograferingen och inventeringen.
Huset är fortfarande inte färdigmålat på fjärde sidan.
Slyet växer vidare och blir högre och högre.
Det som ska bli ny gräsmatta är inte färdigrensat.
Så kan listan göras lång. Och skjutas upp till nästa gång jag har en oändlighet av tid framför mig. Till nästa sommar.

Nu har jag tid kvar av sommaren. Tid att vila. Tid att bara vara. Men jag vet för varje dag som går, att sanden rinner ut i timglaset. Mörkret kommer tillbaka på kvällarna. Vattnet säger kluckande: snart är det höst, snart är det höst.
Oändlighetens sommar är ändlig. Precis som livet. Vad hjälper det att leva i Här och Nu, när allt ändå tar slut?
Tja, i stunder tappar jag känslan av en utmätt tid. Jag bara är i ett flow. De stunderna är bäst. De har precis det som jag älskar: En fullständig oändlighet.