Att plocka blåbär är sensitivt insåg jag idag i skogen. Först letar ögonen efter blåbär. Var växer det flest blåbär? Stora bär? Var är det värt att stanna upp en stund? Det är många beslut att ta i de första ögonblicken.
Sedan plockar du bären. Går det enkelt, fortsätter du bara. Om du tycker att mödan är för stor, går du vidare.
Kan du använda båda händerna, går det snabbare att få fler bär. Och kan du rensa redan i skogen, så slipper du ta med dig blad och maskätna dåliga bär direkt. Känsligheten finns i fingrarna redan vid plockningen. Du släpper direkt ett löst bär. Och ett litet bär. Och ett ojämnt bär. Varifrån kommer den känsligheten ifrån? Det är nog gamla kroppsminnen.
Jag funderar på när jag lärde mig plocka blåbär. Hur gammal var jag? Det minns jag inte. Kanske tio år.
Förra veckan plockade jag 1,5 liter. Idag 1,7 liter. Och så en halv liter på baksidan tidigare. Det blir en hel massa. Länge sen jag plockade så mycket blåbär. Men känsligheten finns kvar i kroppen, i känslan, in fingrarna, i ögonen och öga-hand-koordinationen. Jag behöver bara ha en liten pall att sitta på numera. Jag klarar inte att huka mig längre, inte att kröka rygg, inte att sitta ner på marken. Men jag klarar att plocka bär. För sinne och fingrar känsliga för blåbär, det har jag.
Fritz Perls, en av de första gestaltterapeuterna sa: ”Come to your senses.”
Att plocka blåbär är ett bra sätt att göra det på.