Jag har märkt då och då att jag gillar att berätta en historia. Inte så att jag hittar på och skarvar, nåja, det kan kanske hända, men jag tycker om att berätta en händelse på ett underhållande sätt. Bara de som lyssnar kan dock svara på om jag är underhållande.
För länge sen fanns det ett sånt program på tv, där författare fick berätta händelser för varandra, men om de var sanna eller inte, visste bara den som berättade. Skrönor. Något sånt skulle jag vilja vara med om.

Igår på teknikaffären, var jag med om något som skulle kunna bli en sån berättelse. Hör här!
Jag kom dit en lördag eftermiddag, ca 20 minuter innan stängningsdags. Det var ganska öde utanför. Dörren var stängd och det var mörkt innanför gliddörrarna. Jag blev osäker på om det verkligen var öppet. Ett par män var också på väg in, så jag tänkte nåja, det är nog öppet. Och det var det.
Därinne var det andra kunder, strökunder kan man säga. Ganska få i denna stora lokal. Jag letade upp var jag möjligen kunde finna den video/dvdspelaren som jag sett hemma att de skulle ha på lager och hittade ingen. Vem skulle jag nu fråga om det? Jag letade överallt, bakom hyllor i denna labyrint/serpentininredda butik. Var fanns nu försäljare? Hade de trots allt redan gått hem? De enda försäljarna jag såg var gjorda i papp. De stod uppställda här och där i naturlig storlek.
Till sist i en vindlande gång hittade jag till kassan och där bakom disken stod fyra personer och pratade med varandra. Jag undrade vad det var för affär som bara hade pappersförsäljare ute på golvet. Strax fick jag hjälp. Inte direkt. Nej, det hade nog inte passat.
Jag fick hjälp att hitta det jag ville ha. Vid en disk ute i affären slår försäljaren in uppgifter i datorn. Han erbjuder en försäkring på tre år. Jag avböjer. Han undrar vad det ska stå för namn på kvittot. Plötsligt ur min mun kommer det: ”Andersson.” Och vilket förnamn? ”Anna.”
Jag börjar känna bubbel av skratt inom mig. Busig. Men också ett allvar och en undran om vad det är för registrering av kunder de tillämpar. Jag är irriterad. Vad är det för sätt att fråga om namn? Får inte vem som helst köpa en VHS?
Jag lämnar butiken med min låda och en svajande känsla om vem som egentligen gör rätt. Jag som uppgivit ett påhittat namn eller butiken som tillämpar en registrering av namn?
Ja det är frågan. Såklart ska man inte luras. Men jag gjorde det nu. Plötsligt gör det ont i mig. Du ska inte ljuga, säger samvetet i mig. Min historia blir plötsligt skamfull. Det var inte meningen. Samtidigt så är det så här livet kan vara. Ur en till synes oväsentlig detalj, väcks något till liv i djupen. Spännande är det. Spännande att gå och handla. Inte alls odramatiskt. Som en dröm, där allt möjligt kan hända. Var det möjligen en dröm allt det här? Kanske det, kanske. Jag har ju precis vaknat.
God söndag! Sista dagen av sötebrödsdagarna. I morgon är det vardag igen. Skönt det med!