Jag vaknar vid fyra-tiden och det regnar på fönsterkarmarna som har borttagna ytterfönster. Suck! Sedan ösregnar det. Jag ger mig av ut, upp på stegen och byggnadsställningen för att sätta upp skyddande plast. Alltså, klockan är då fem på morgonen. Varför gjorde jag inte det här igår kväll för? kan jag undra. Det är som om jag tror att regnet inte kommer om det är oskyddat i fönstren. Mitt strutsbeteende visar sig igen. Jag hoppas på uppehåll, istället för att ta in att det faktiskt är regndagar just nu. Jag vill inte ta in det. Jag deflekterar. Och sen mår jag dåligt, när jag ser regnet komma in. Så onödigt! Jag har svårt att dra lärdom av erfarenheterna ibland. Sånt här händer då och då, särskilt i vissa sammanhang.
Jag ska åka till stan nu och lämna vardagsrumsfönster hos glasmästaren. Det är en bra glasmästare. Han vet om vad viktigt det är för mig att rutorna håller när han tar ut dem, mina fönster har gammalt glas från trettiotalet och de är dragna, så att konturerna ute skiftar vackert. Jag har slipat, spacklat, impregnerat och grundat fönsterramarna. Nu ska de få tillbaka sina gamla rutor och kittas. Och så ska jag hämta sovrumsfönstren, som nu ska vara utan glas, det är lättare att jobba så. Dessutom har de blivit kittade med silikon tidigare. Usch och fy! Så tillbringar jag helgen, med fönster och vindbrädor som ska skrapas och sedan målas. Och det känns som semester mer nu. Jag kan andas emellanåt och sjunga och dansa. Se framåt!
Undrar vad normalare människor än jag gör? Umgås? Skrattar? Stojar? Äter gott? Dricker vin? Nå, inte jag. Kanske bakar jag något. En bekant kommer förbi på kaffe i morgon. Det blir lagom för mig.