Nu har jag gjort mina tolv arbetsdagar i rad och med de dagarna i ryggen unnar mig nu en låååång sovmorgon. Ont i armen och axeln har jag, antagligen efter att jag övermodigt stött kula på friidrottsdagen i onsdags utan att värma upp innan. Jag sprang också 60 meter. Jag kom sist kan jag berätta.
Sommaren är här och med den all värme och blomning och växtkraft. Utanför mitt sovrumsfönster står de nya tallkottarna rakt upp som ljus i solen.

Efter jobbet igår åkte jag till en kollega i lekarbete. Att få se bakom kulisserna liksom, en annans hem och trädgård och få en inblick i andras liv är så spännande och gott. Vi har våra likheter, som när vi hela tiden är lekberedda med våra barnbarn. En bra ”yrkesskada” kan jag tycka!

Igår startade årets orgeldagar i kyrkan i Handen. En ung man, Johannes Skoog, bara 22 år gammal, spelade fantastiskt på orgeln. Hur går det till egentligen? Han spelade som om han gjort det ett helt långt liv.
Jag hade sällskap dit med två av mina gamla lärare och två gamla kollegor, 80, 80, 80 och 85 år gamla. I sinnet är de som 22… Som ombytta roller. Före konserten bjöd min älskade lågstadiefröken på middag. Där var också min käraste mellanstadielärare. Och så en till talpedagog som jag fått ärva material och spelidéer från. Så tre talpedagoger på ett och samma ställe var inte illa. Och den fjärde läraren i sällskapet är uppvuxen några kilometer från där jag har mitt fritidshus. Två an de andra har också sina rötter där i närheten. Hjärtat klappar för Ångermanland då. Och mitt i allt ringde en rar bybo, som med omtanke om mig, ville klippa gräset i min trädgård där. Cirklarna möts på olika sätt och blir till vackra mönster och harmoni.

Mitt hjärta klappar också för mitt arbete som specialpedagog. Det är verkligen en gåva att få träffa elever och tillsammans övervinna svårigheter av olika slag. Igår var en sån dag, när flera länkar kom på plats i det långa pärlbandet som fylls av livets utmaningar. Såna har vi alla.
Det var en dag av nåd. Jag hittar inga andra ord.